Jag hade mått dåligt i ungefär en månad.
Jag hade en klump i magen varje dag.
Jag hade blivit dumpad av en kille tidigare.
Klumpen i magen kom i samband med det.
Också ett lätt illamående....
Men detta var inget nytt...så därför reagerade jag först inte.
Min vän som jag bodde med kröp ner i sängen hos mig och låg och klappade mig på ryggen medan jag bara låg och grät. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste att om jag sa att jag aldrig kommer att bli älskad så skulle hon bara säga emot mig.
Men senare den kvällen så skulle jag åka iväg till ett rep. Jag regisserade.
7 personer i ensamblen...hur skulle jag orka?...
Men jag pallarade mig iväg...det gick väl bra. Det var bara någon gång under repet som klumpen i magen var nära att ta över. Men det kunde den inte göra- för jag sögs liksom in i att jag var tvungen att regissera. Så det gick okej.
Men när jag kom hem så var det som att klumpen var arg på mig för att den inte fått någon uppmärksamhet de senaste timmarna. Nej....inte arg...förbannad....rasande!
Jag blir så överrumplad. Nu hade jag även ett tryck över bröstet och hade ont i huvudet.
Detta vad inte bra...det var som en grå dimma runt min hjärna. jag försökte tänka genom den grå dimman...det gick sådär...det enda jag visste just nu var att jag var rädd och behövde hjälp.
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen....
Jag förklarade att hur jag kände mig. Hon sa att sådär är inte vanligt att må. Så hon sa att dagen därpå borde jag gå till vårdcentralen där jag bor. Hon sa att de öppnar klockan 10, så om jag orkar så borde jag ta mig dit vid den tiden eller så tidigt jag kan.
Så jag går dit....jag sitter i väntrummet med en pappa med två döttrar. Jag brukar älska barn, men just denna dagen gjorde dom mig nervösa. Jag märker att jag skakar på ena benet.
"Varför gör jag det? Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag brukar ju säga åt min bror att sluta när han gör det!"
Jag får gå fram till recptionen när det blir min tur och säger att jag inte har någon bokad tid, men önskar att få komma in nu under deras drop in. Hon säger att det går bra och frågar "vad mitt problem är"....
Jag känner mig attackerad och börjar ifrågasätta om jag verkligen ens är sjuk när jag gör mig själv mumla fram:
" jo...ehm...typ...ont i magen...och i huvudet....tryck över bröstet...".
För jag tänker att det fysiska kanske hon kan förstå. Men jag nämner inte det andra. För hon kommer inte att förstå att jag är mer orolig över att jag som är världens mest livsglada människa inte kunnat le mer än 2 sekunder. under 1 månad.
Men jag får träffa en läkare. Jag berättar de fysiska symtomen för henne också.
Men hon ser igenom mig och frågar med stadig ögonkontakt och varm röst:
"Och hur mår du annars, förutom det?".
Och det är då det brister. Jag börjar gråta hysteriskt och förklarar att jag inte orkar umgås med folk längre. Jag blir arg och stressad av att åka spårvagn. Jag har inte kunnat le mer än 2 sekunder, och om jag väl lyckats med mer än det så har jag efteråt bara legat och gråtit. som att någon straffat mig för att jag varit glad en liten stund....
Under hela tiden kollar jag ner i marken och sneglar bara upp på henne emellanåt. Hon frågar mig om det också, och jag säger att det också är nytt. Jag tror att hon ska skicka iväg mig med att säga att detta inte är något. Jag känner mig löjlig med en blandning av oro över vad det skulle innebära att inte få hjälp trotts att jag mår såhär.
För jag visste i alla fall att jag inte kunde må sådär mer. Jag mådde inte bra.
Men då förklarar hon att det jag upplever är tecken på depression och ångest.
Jag försår samtidigt som jag är smått förvirrad.
Jag säger att jag mått såhär tidigare, men att nu är det mer än vad det varit tidigare.
Och då säger hon att det inte är ovanligt att folk går runt med detta större delen av sitt liv utan att veta det.
Och hela mitt liv passerar i revy: Alla de gånger jag suttit på min balkong och rökt och lyssnat på kent (jag är ingen rökare annars).
Alla de gången jag suttit på bussen på väg till skolan med musik på högsta volym för att det varit det enda som fått mig att tänka att jag kan ta mig igenom dagen.
Alla de gånger jag bara legat i sängen och kollat på serie eftersom det var det enda jag orkade efter skolan.
Jag hade en klump i magen varje dag.
Jag hade blivit dumpad av en kille tidigare.
Klumpen i magen kom i samband med det.
Också ett lätt illamående....
Men detta var inget nytt...så därför reagerade jag först inte.
Min vän som jag bodde med kröp ner i sängen hos mig och låg och klappade mig på ryggen medan jag bara låg och grät. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste att om jag sa att jag aldrig kommer att bli älskad så skulle hon bara säga emot mig.
Men senare den kvällen så skulle jag åka iväg till ett rep. Jag regisserade.
7 personer i ensamblen...hur skulle jag orka?...
Men jag pallarade mig iväg...det gick väl bra. Det var bara någon gång under repet som klumpen i magen var nära att ta över. Men det kunde den inte göra- för jag sögs liksom in i att jag var tvungen att regissera. Så det gick okej.
Men när jag kom hem så var det som att klumpen var arg på mig för att den inte fått någon uppmärksamhet de senaste timmarna. Nej....inte arg...förbannad....rasande!
Jag blir så överrumplad. Nu hade jag även ett tryck över bröstet och hade ont i huvudet.
Detta vad inte bra...det var som en grå dimma runt min hjärna. jag försökte tänka genom den grå dimman...det gick sådär...det enda jag visste just nu var att jag var rädd och behövde hjälp.
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen....
Jag förklarade att hur jag kände mig. Hon sa att sådär är inte vanligt att må. Så hon sa att dagen därpå borde jag gå till vårdcentralen där jag bor. Hon sa att de öppnar klockan 10, så om jag orkar så borde jag ta mig dit vid den tiden eller så tidigt jag kan.
Så jag går dit....jag sitter i väntrummet med en pappa med två döttrar. Jag brukar älska barn, men just denna dagen gjorde dom mig nervösa. Jag märker att jag skakar på ena benet.
"Varför gör jag det? Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag brukar ju säga åt min bror att sluta när han gör det!"
Jag får gå fram till recptionen när det blir min tur och säger att jag inte har någon bokad tid, men önskar att få komma in nu under deras drop in. Hon säger att det går bra och frågar "vad mitt problem är"....
Jag känner mig attackerad och börjar ifrågasätta om jag verkligen ens är sjuk när jag gör mig själv mumla fram:
" jo...ehm...typ...ont i magen...och i huvudet....tryck över bröstet...".
För jag tänker att det fysiska kanske hon kan förstå. Men jag nämner inte det andra. För hon kommer inte att förstå att jag är mer orolig över att jag som är världens mest livsglada människa inte kunnat le mer än 2 sekunder. under 1 månad.
Men jag får träffa en läkare. Jag berättar de fysiska symtomen för henne också.
Men hon ser igenom mig och frågar med stadig ögonkontakt och varm röst:
"Och hur mår du annars, förutom det?".
Och det är då det brister. Jag börjar gråta hysteriskt och förklarar att jag inte orkar umgås med folk längre. Jag blir arg och stressad av att åka spårvagn. Jag har inte kunnat le mer än 2 sekunder, och om jag väl lyckats med mer än det så har jag efteråt bara legat och gråtit. som att någon straffat mig för att jag varit glad en liten stund....
Under hela tiden kollar jag ner i marken och sneglar bara upp på henne emellanåt. Hon frågar mig om det också, och jag säger att det också är nytt. Jag tror att hon ska skicka iväg mig med att säga att detta inte är något. Jag känner mig löjlig med en blandning av oro över vad det skulle innebära att inte få hjälp trotts att jag mår såhär.
För jag visste i alla fall att jag inte kunde må sådär mer. Jag mådde inte bra.
Men då förklarar hon att det jag upplever är tecken på depression och ångest.
Jag försår samtidigt som jag är smått förvirrad.
Jag säger att jag mått såhär tidigare, men att nu är det mer än vad det varit tidigare.
Och då säger hon att det inte är ovanligt att folk går runt med detta större delen av sitt liv utan att veta det.
Och hela mitt liv passerar i revy: Alla de gånger jag suttit på min balkong och rökt och lyssnat på kent (jag är ingen rökare annars).
Alla de gången jag suttit på bussen på väg till skolan med musik på högsta volym för att det varit det enda som fått mig att tänka att jag kan ta mig igenom dagen.
Alla de gånger jag bara legat i sängen och kollat på serie eftersom det var det enda jag orkade efter skolan.
Men jag har aldrig vetat vad det vart frågan om. Eftersom alla gånger har det varit någonting som har hänt.
Jag hade blivit dumpad, min bästa vän och jag var osams, någon nära mig hade dött eller jag hade fått någon dålig nyhet.
Så "vad som hände i livet passade in med hur jag mådde "kan man säga.
Fast problemet är att jag fortfarande hade ångest och var deprimerad och hade ångest.
Men jag visste inte.
Men nu vet jag. och jag kan ha en dialog med mitt monster som är min depression.
Jag pratade med den för bara ett par dagar sen. Den dök upp olämpligt. Så jag sa "nej, vet du! inte nu! I ett par timmar ska jag vara glad och ta vara på den här tiden. När jag kommer hem kan vi prata. Men just nu ska jag vara ifred- så du får sticka!"
Jag hade blivit dumpad, min bästa vän och jag var osams, någon nära mig hade dött eller jag hade fått någon dålig nyhet.
Så "vad som hände i livet passade in med hur jag mådde "kan man säga.
Fast problemet är att jag fortfarande hade ångest och var deprimerad och hade ångest.
Men jag visste inte.
Men nu vet jag. och jag kan ha en dialog med mitt monster som är min depression.
Jag pratade med den för bara ett par dagar sen. Den dök upp olämpligt. Så jag sa "nej, vet du! inte nu! I ett par timmar ska jag vara glad och ta vara på den här tiden. När jag kommer hem kan vi prata. Men just nu ska jag vara ifred- så du får sticka!"