Jag har suttit och funderat en del på hur jag hade önskat att dialoger sett ut.
Försökt hitta ett förhållningssätt under samtalet som gör kommunikationen enklare.
En tanke som dykt upp på vägen är att försöka se ett samtal som ett sätt att gemensamt bearbeta en obearbetad tanke.
Försökt hitta ett förhållningssätt under samtalet som gör kommunikationen enklare.
En tanke som dykt upp på vägen är att försöka se ett samtal som ett sätt att gemensamt bearbeta en obearbetad tanke.
En person kommer med ett påstående.
Den andre personen kanske tycker att detta påståendet är helt absurt.
Att bara säga "jag tycker det är absurt" stoppar samtalet.
Man tänker liksom "jaha...du tycker det är absurt. det gör inte jag....".
Vad ska man med detta till liksom.
För att föra samtalet vidare så hade personen istället behövt svara med en fråga som hade påbörjat en bearbetning av denna tanke/påstående.
Om person 1 säger "oidipus har fri vilja!" kanske den andre hade kunnat svara "vad menar du med fri vilja?".
På detta sätt börjar man reda ut tanken.
Ibland säger folk saker utan att dom själva vet vad dom menar med det.
Men på detta sättet får även personen som sagt påståendet en chans att själv reflektera över vad det han sagt kom ifrån.
Den andre personen kanske tycker att detta påståendet är helt absurt.
Att bara säga "jag tycker det är absurt" stoppar samtalet.
Man tänker liksom "jaha...du tycker det är absurt. det gör inte jag....".
Vad ska man med detta till liksom.
För att föra samtalet vidare så hade personen istället behövt svara med en fråga som hade påbörjat en bearbetning av denna tanke/påstående.
Om person 1 säger "oidipus har fri vilja!" kanske den andre hade kunnat svara "vad menar du med fri vilja?".
På detta sätt börjar man reda ut tanken.
Ibland säger folk saker utan att dom själva vet vad dom menar med det.
Men på detta sättet får även personen som sagt påståendet en chans att själv reflektera över vad det han sagt kom ifrån.