mindprisoner.blogg.se

Ni vet de där katastroftänket man har som man retar sönder sig på och som ens vänner bara talar om för en att det bara är att "det är bara att göra det? Eller när man vart med om ett nederlag och en vän säger åt en att "hoppa upp på hästen igen" ?

Låt oss reda ut detta- varför det är så störande. 
Till en början: detta är inget unikt för just människor- utan förekommer hos andra djurarter. 
T.ex hummrar. 
När två hanar slagits så utsöndrar den vinnande hummerns hjärna mer seratonin. 
Den vinnande hummern får sedan både boendet hummrarna slogs om + alla tjejer vill para sig med honom då han är bland de övre i hierarkin.
"The winner takes it all" 

Den hummern som förlorat. Hans hjärna i princip löses upp och blir en ny hjärna anpassad till hans nya plats i hierarkin. Hans hjärna har nu mer oxamin än serotonin. 
Hans kroppsspråk utstrålar brist på självsäkerhet. 
En hummer som förlorat en strid är därför också mindre benägen att ens ge sig in i en fight igen då han är fullt medveten om hans chans att vinna. 
"The winner takes it all. The loser's standing small". 

Människans hjärna är inte så mycket annorlunda. 
Jag funderar på om det är härifrån människans katastroftänk kan komma?
Att när vi har varit med om ett nederlag så ser vi på det precis som en hummer gör. 
Har vi fått ett nederlag mot en annan så kommer det leda till fler nederlag. 
"jag lyckades inte vinna fighten om huset- så nu kommer min rival få både huset och alla tjejer, så jag kommer stå alldeles ensam, dö ensam, dessutom ganska snart eftersom jag kommer förmodligen inte heller lyckas med min nästa fight om maten"

Inte så konstigt när man tänker efter, ellerhur?
Det är FAKTISKT på liv och död.

Det tål dock att påminna sig om att för hummrar kanske det är så.
Men för oss människor är det inte så. I alla fall inte längre.  Ett nederlag behöver inte vara hot om ditt liv. 

Har du blivit av med ett jobb kan du söka ett nytt (även om det är svårt). 
Och har du blivit dumpad kan du hitta någon ny att dejta. 

Men då förstår vi också varför man blir irriterad på kompisen när den säger "upp på hästen igen". 
För våra hjärnor är för tillfället för olika. 
Dom befinner sig där dom vill. Dom har vinnarskalle. 
Vi som har upplevt nederlag har förlorarskalle. 
Men med detta i vår ryggsäck av kunskap kanske det inte är så dumt att lyssna på vännen ändå. 
Den kanske kan hjälpa oss tillbaka till att få vinnarskalle igen och skapa en positiv kedjereaktion som till slut tar oss dit vi vill. 

Så nu är det dags. 
Jag ska börja omedelbart. 
Jag ska sträcka på mig så som en hummer som precis vunnit en fight. 
På så sätt ska jag lura min hjärna att jag är en vinnare- för att slutligen bli en!