Long time no see!
Ibland behövs det lite andrum för att få inspiration till saker att skriva om som käns har ett värde.
Och nu kom inspirationen.
Jag håller just nu på med ett eget arbete med mig själv.
Jag inventerar i min hjärna och tar till exempel en titt på vilka regler jag har för varje kategori i livet.
Jag har vissa specifika regler för hur jag ska förhålla mig till perso"ner i min omgivning och hur jag ska beter mig som en fästmö eller arbetskollega.
När jag satt och skrev ner vilka regler jag har generellt för alla relationer, så kom en sak upp på listan som nästan fick mig att gråta.
Jag skrev "Jag borde ha tillit".
Jag stannade upp och funderade ett tag på vad detta egentligen innebar.
Det slog mig att just tilliten finns sällan där.
Alla dessa regler jag skrev ner om hur jag bör vara handlade om att få andra att tycka om mig.
"Jag borde aldrig orsaka någon något obehag"
"Jag borde alltid få folk intresserade av vad jag har att säga"
"Jag borde alltid hjälpa folk om/när det behövs"
"Jag borde alltid vara glad"
osv....
Jag funderade på vart tilliten är och varför den tycks vara icke-existerande.
Det självklara svaret kom ganska snabbt: Brist på självförtroende.
Mitt innre antagande och resonemang när jag unde min uppväxt skrivit dessa regler har vart:
Hur ska någon kunna tycka om mig för den jag är, och enbart den jag är? Lilla värdelösa jag-
Jag måste ha dessa regler att följa, annars kommer ingen tycka om mig. Alla kommer ananrs att se vilken värdelös skit jag är annars.
Så tänker jag på alla gånger jag fått höra att jag har tillitsproblem.
Jag önskar att jag kunnat tala om för dom att det snarare handlade om självförtroende.
Jag önskar också innerligen att du som läser detta tar till dig detta nästa gång du talar med någon som verkar ha "tillitsproblem".
Ibland är tillit bara ett symptom på bristande självförtroende.