Jag har funderat på det där med vad som ibland gör det svårt att stå på sig själv.
En av många aspekter för mig som gjort det svårt är att jag har en föreställning om att jag saknar auktoritet. Jag tänker att personen jag ska säga ifrån till eller bara dela min upplevelse med tror att jag är en person utan värde, och därmed kommer att avfärda det jag säger.
Detta KAN vara sant. Ibland stämmer det, och ibland är det en vanföreställning.
Min teori är att denna vanföreställning kanske är något att ta vara på snarare än att försöka trycka undan. Det kanske till och med kan göra nytta att omfamna vanföreställningen.
Tillåt mig förklara hur jag menar:
jag har detta samtal där jag tror att personen tycker att det vore helt dumt att ta till sig av vad en så korkad person som jag säger. Låt dock säga att jag ändå har rätt i sakfrågan. Det som då gäller är att jag FÖRST måste stärka min auktoritet. Mitt första mål är att få personen att förstå varför jag är en person som är värdig att lyssna på gällande sakfrågan. När väl detta är gjort så kan jag gå vidare med mitt mål att övertyga personen om att jag har rätt i själva sakfrågan, och lägga fram min argumentation på bästa retoriska sätt.
Mina observationer av mig själv säger att jag ofta bara har hoppat rakt på att försöka argumentera sakfrågan med personen och hoppats att jag låter tillräkligt mycket som en auktoritet, istället för att faktiskt inse att JAG har ansvar att faktiskt ha auktoritet och också kräva erkännande av min auktoritet. Då har det ibland att jag har gått ifrån diskussionen och kännt mig dålig, och i efterhand insett att hela diskussionen kunnats kokas ner till att det handlat om min auktoritet snarare än hur vida jag har rätt eller fel i sakfrågan. Ytligt sett har det kunnat se ut som att det handlat om sakfrågan, men egentligen har det handlat om auktoritet. Till exempel ringde jag en person för ett tag sedan för att tala om en sak jag var orolig över som behövde tas tag i och göras något åt på grund av olika anledningar. Personen ifrågasatte då min auktoritet genom att fråga "är det alltså du som gjort den bedömningen?" (med en ganska snobbig röst). Denna fråga ställdes flera gånger, och tll slut fick jag säga att jag hade medhåll från en auktoritet som personen såg upp till, som nu gjorde det omöjligt för personen att bara sopa vad jag sagt under mattan. Det var frustrerande att jag skulle behöva ta till med den metoden för att få personen att inse att jag är allt annat än dum i huvudet. Min åsikt borde räknas oavsett om jag har stöd ifrån någon annan. Just nu behövde jag kanske förstärka min auktoritet på detta sätt, så att personen nästa gång vet att det bara är att lyssna på mig direkt när jag ringer om något problem. Jag känner mig nu i efterhand mycket starkare som över huvud taget öppnade munnen. Jag tror väldigt många är ovana vid att höra folk höja rösten på det sättet direkt till personen det gäller, och detta utan att vara onödigt mjuk i rösten eller nästan be om ursäkt för sin existens bara för att man yttrar sin åsikt.
En av många aspekter för mig som gjort det svårt är att jag har en föreställning om att jag saknar auktoritet. Jag tänker att personen jag ska säga ifrån till eller bara dela min upplevelse med tror att jag är en person utan värde, och därmed kommer att avfärda det jag säger.
Detta KAN vara sant. Ibland stämmer det, och ibland är det en vanföreställning.
Min teori är att denna vanföreställning kanske är något att ta vara på snarare än att försöka trycka undan. Det kanske till och med kan göra nytta att omfamna vanföreställningen.
Tillåt mig förklara hur jag menar:
jag har detta samtal där jag tror att personen tycker att det vore helt dumt att ta till sig av vad en så korkad person som jag säger. Låt dock säga att jag ändå har rätt i sakfrågan. Det som då gäller är att jag FÖRST måste stärka min auktoritet. Mitt första mål är att få personen att förstå varför jag är en person som är värdig att lyssna på gällande sakfrågan. När väl detta är gjort så kan jag gå vidare med mitt mål att övertyga personen om att jag har rätt i själva sakfrågan, och lägga fram min argumentation på bästa retoriska sätt.
Mina observationer av mig själv säger att jag ofta bara har hoppat rakt på att försöka argumentera sakfrågan med personen och hoppats att jag låter tillräkligt mycket som en auktoritet, istället för att faktiskt inse att JAG har ansvar att faktiskt ha auktoritet och också kräva erkännande av min auktoritet. Då har det ibland att jag har gått ifrån diskussionen och kännt mig dålig, och i efterhand insett att hela diskussionen kunnats kokas ner till att det handlat om min auktoritet snarare än hur vida jag har rätt eller fel i sakfrågan. Ytligt sett har det kunnat se ut som att det handlat om sakfrågan, men egentligen har det handlat om auktoritet. Till exempel ringde jag en person för ett tag sedan för att tala om en sak jag var orolig över som behövde tas tag i och göras något åt på grund av olika anledningar. Personen ifrågasatte då min auktoritet genom att fråga "är det alltså du som gjort den bedömningen?" (med en ganska snobbig röst). Denna fråga ställdes flera gånger, och tll slut fick jag säga att jag hade medhåll från en auktoritet som personen såg upp till, som nu gjorde det omöjligt för personen att bara sopa vad jag sagt under mattan. Det var frustrerande att jag skulle behöva ta till med den metoden för att få personen att inse att jag är allt annat än dum i huvudet. Min åsikt borde räknas oavsett om jag har stöd ifrån någon annan. Just nu behövde jag kanske förstärka min auktoritet på detta sätt, så att personen nästa gång vet att det bara är att lyssna på mig direkt när jag ringer om något problem. Jag känner mig nu i efterhand mycket starkare som över huvud taget öppnade munnen. Jag tror väldigt många är ovana vid att höra folk höja rösten på det sättet direkt till personen det gäller, och detta utan att vara onödigt mjuk i rösten eller nästan be om ursäkt för sin existens bara för att man yttrar sin åsikt.
Så fundera. Hur stark är din auktoritet? Hur ofta säger du "detta tycker/tänker/känner jag" med hög röst utan att ta tillbaka det och i princip krypa in bakom ett hörn?
Vill du göra det? Bara gör det! Träning ger färdighet. Börja smått med att bara insistera på att familjen ska titta på den filmen du vill se på lördagkvällen, eller äta den rätten du önskar. Gör något! Du förtjänar att bli lyssnad på, och folk kan ta att du yttrar din åsikt. Har dom svårt att ta det så är det DERAS ansvar att bearbeta känslorna av att du yttrar din åsikt. Du har ALLTID rätt att säga vad du tycker tänker och känner. PUNKT!
Vill du göra det? Bara gör det! Träning ger färdighet. Börja smått med att bara insistera på att familjen ska titta på den filmen du vill se på lördagkvällen, eller äta den rätten du önskar. Gör något! Du förtjänar att bli lyssnad på, och folk kan ta att du yttrar din åsikt. Har dom svårt att ta det så är det DERAS ansvar att bearbeta känslorna av att du yttrar din åsikt. Du har ALLTID rätt att säga vad du tycker tänker och känner. PUNKT!