”I told myself to desist I stepped up the pace of the deadly digging,
it never entered my mind to try and recall those pages,
the idea of reconstituting them was unacceptable,
I wanted those ones, the very ones that had been given me and which by an utterly
inexplicable sleight of hand had vanished into thin air”.
Detta skriver Héléne Cixous i sin bok Reveries of the wild woman som är en självbiografisk bok där hon skriver om sin upplevelse om hur det är att växa upp som en fransk judinna i Algeriet.
Boken har många teman. För att nämna några: Vittnesmål, minnen, tysta och talande röster, glömska och utanförskap. Den här analysen har för avsikt att analysera dessa teman och sättet på vilket Cixous väljer att skriva.
Reveries börjar med att Cixous letar efter anteckningar där hon skrivit om just sina upplevelser av sin uppväxt i Algeriet. Ovanstående citat kan ses som ett bevis på hur viktigt det är med tid för någon som vittnar om sina upplevelser. Cixous vill att den Héléne hon var när hon bodde i Algeriet ska vara den som hörs snarare än att den Héléne hon är idag rekonstruerar den dåvarande Hélénes ord. Cixous ser sig själv idag och den hon var då som två olika personer. Vidare skriver Cixous: ”Every brain has the disease of translation. In a twinkling everybody says the opposite and hears the contrary”. Citatet kan tolkas som att anledningen till varför Cixous vill hitta sidorna är för att hon vet att Héléne idag har en möjlighet att misstolka det den dåvarande Héléne försöker återge.
Cixous talar speciellt mycket med sin bror om deras uppväxt i Algeriet. Hennes bror minns mycket väl den dagen Héléne fick en cykel. Han minns cykeln ur en tidsmässig aspekt.
Han var ute länge på cykeln eftersom han fick den då Cixous aldrig använde den.
Han minns att Cixous låste in sig på rummet istället för att ge sig ut och cykla och utforska Algeriet. Han menar att Cixous på detta sätt vände Algeriet ryggen.
Cixous minns dock samma historia annorlunda. Cixous vill minnas att hon är offret i historien. Cixous menar att det trots allt var hennes cykel som blev kritiserad för att vara en ”tjejcykel”. Man kan tolka att Cixous menar att det som kvinna är lätt att ta det personligt när någon kritiserar någonting bara för att det är feminint. Detta var väl kanske det sista hon behövde då hon redan var en utböling i Algeriet eftersom hon var både jude och kvinna. Kvinnor har, precis som judar, också varit förtryckta. Det är väldigt intressant att Cixous tycker att det var mer förnedrande att cykeln var tysk än att det var en tjejcykel. Man kan se det som ett tecken på att hennes kvinnliga sida därmed har någon form av integritet. Det blir här tydligt hur hon rangordnar sina grupptillhörigheter.
Gällande den tidsmässiga aspekten sätter Primo Levi fingret på någonting viktigt han skriver i De förlorade och de räddade. Levi skriver att minnet fungerar på så sätt att man minns utifrån hur man själv uppfattade situationen. Cixous bror minns till exempel att deras mamma köpte det bra brödet till Cixous och det dåliga till honom. För mamman var dock det ena brödet bara saltat och det andra osaltat.
Brodern såg det som att mamman ville ont och minns därför som att hon gjorde ont mot honom. Cixous åt aldrig det saltade brödet eller använde cykeln igen på grund av att brodern uttryckte redan när de fick cykeln att han tyckte det var skämmigt och som en död för honom att ha en tjejcykel. Som broderns syster ville Cixous såklart undvika att orsaka honom dessa skamkänslor.
Förutom vittnesmål, tysta och talande röster, minne och tid så är utanförskap ett tema i Reveries. Cykeln kom också att representera utanförskap då brodern menar att han var/kände sig utanför på grund av att han cyklade runt på en tjejcykel i Algeriet och blev retad för detta.
Cixous skriver också om att antisemitismen i Algeriet och övriga världen gör att hon och hennes vän ej kan ses på grund av sina olika grupptillhörigheter (jude och icke-jude). Cixous skriver:
”I cannot enter Françoise’s house where Jews are not allowed but I don’t care I’ve become used to that since Osnabrück, it is strictly forbidden for a Jew to enter this house but it is not totally nor strictly impossible that she make an appearance in the house of the Jew I am used to complexity, such is the tortuous law to which we submit,
however she is allowed to come to my house only under certain conditions ”. Det är lättare för Cixous vän att hälsa på Cixous än tvärt om. Jag vill argumentera för att detta i högsta grad är utanförskap. Om inget annat så skapar det ett slags utanförskap när avstånd mellan människor skapas genom att man försvårar för människor att umgås och komma varandra nära som i till exempel Cixous och hennes väns fall.
I mitten av boken skriver Cixous om en hund de ägde i Algeriet. Cixous refererar i boken till hunden som sitt ”wild transanimal”. Då ordet ”trans” kan översättas till svenskans ”överskridande” tolkar jag det som att hon gör ett antagande om att djur kan ha egenskaper som kan ses som överskridande till människoliknande egenskaper. Cixous skriver att hon och hennes bror ville ha ett syskon men fick hunden istället. Cixous skriver att barnet de fick var hunden. Återigen förflyttar hon ett djurs egenskaper närmare människans. Cixous och hennes bror bäddar till och med ner hunden och behandlar den som ett barn. Hunden refereras hela tiden till i Reveries som ”the child”.
Människan liknas dock sällan vid djur i Reveries.
Vidare om hunden skriver Cixous: ”The Dog was the innocent one, the pris- oner, the only one of us to be reduced to total impotence, deprived of the right of reply, deported, handed over to the madness of the times”
.Då Cixous tidigare skrivit att hon funderar på om hunden reflekterat kring om den är judisk skulle man kunna tänka att ovanstående citat är en bibelreferens. Hunden får lida och bli ifråntagen sina rättigheter precis som Jesus.
Maria Essunger skriver i "To hear the Unheard" något som talar väldigt mycket om Cixous sätt att förmänskliga djur på just detta vis. Essunger skriver: ”One should remember that according to Cixous, as according to Derrida, animals (might) speak and write: they leave traces, in the snow, for instance, or through their bodies and bites”.
Helene Anderson skriver om hundens lidande i sin analys av Cixous texter.
I ”Traces of a half-forgotten dog: suffering and animal humanity in Héléne Cixous’ Algerigan scenes” skriver Andersson följande: ”She imagines—or perhaps dreams—what Fips could have said in the past perfect tense, were he able to write his own biography as an expression of his totalised suffering”.
Cixous skriver i bibliska termer om hunden frekvent. ”Job was the dog” skriver hon bland annat. Job är en profet i bibeln och beskrivs i judiska texter som en profet för de icke-judiska.
Job beskrivs av gud själv som en rättfärdig man. Rättfärdig betyder att vara en god människa.
Referensen mellan Job och hennes hund känns analog då Cixous reflekterar just mycket kring hur hon behandlade hunden. I vuxen ålder vill Cixous förstå hunden då hon hade svårt att förstå den som barn. Andersson nämner även detta när hon skriver: ”Cixous’ failure to understand the dog creates an impasse, so she ignores him, thereby cementing his alterity and foreclosing all communication between them”.
Cixous nämner att hunden ofta var inburad. En kan förstå att Cixous skrev mycket om hunden då Cixous själv kände sig inburad av samhällets sociala regler (både som jude i världen över huvud taget och som fransk i Algeriet).
Jag verkar vara annat än den enda som reflekterat på detta vis. Andersson skriver nämligen: ”Suffering is what Cixous and Fips shared, evidenced by his victimisation as the dog of the Cixous family and by her precarious position as a victimised Jew in post-Second World War Algeria”.
Det är även intressant att det är just en hund Cixous refererar till. En hund skulle väldigt många se som oskyldig, vilket den också är. Kanske vill Cixous visa att judarna är precis lika oskyldiga som hunden? Andersson skriver någonting som gör mig mer övertygad om detta:
”The communality between ani- mals and humans generated by shared suffering, finitude, and love [...]”.
Vad gäller Cixous språk skulle många nog säga att Cixous skriver på ett särskilt sätt. Cixous skriver på så sätt att hon bryter mot skrivregler då hon undviker att använda punkter eller kommatecken där de ska vara samt blandar mellanslag och indragen rad för att markera stycken. Cixous skriver på ett ”kvinnligt sätt” som hon själv kallar för ”Écriture féminine”. Detta sätt är dock allt annat än ”särskilt sätt”. Hennes enda ”sätt” är att bryta mot skrivregler. Cixous saknar dock egna skrivregler. Till exempel kan någon som läst en västerländsk serietidning bli förvirrad av en japansk serietidning (manga). En manga går dock ändå att lära sig läsa, då den har sin egen struktur.
Cixous skrivande saknar dock en struktur. En del skulle nog argumentera för att Cixous skriver i mycket av termer av Stream-of-consciousness, där man får följa berättarens tankeprocess snarare än handling. Det är fortfarande svårt att följa tankeprocessen när de brutna skrivreglerna gör det svårt att förstå vad tankarna i sig handlar om. Dessutom väljer hon att skriva på sitt sätt vilket försvårar ytterligare. Till exempel ger Cixous ingen introduktion till vissa personer i boken utan skriver bara deras namn när hon börjar berätta historien som personerna medverkar i.
Cixous språk är också poetiskt skrivet med liknelser och metaforer. Till exempel skriver hon om sin pappa att ”Anger is his kingdom”. Det poetiska språket kan dock bli problematiskt när man skriver en hel bok på det sättet. Det fungerar möjligtvis i kortare format så som dikt eller liknande. Tröttsamt blir det att under en hel bok som läsare försöka analysera precis som man gör med dikter.
När Cixous skriver på detta komplicerade sätt get det en känsla av att hon gömmer sig istället för att tala om för läsaren rakt ut vad det är hon vill. Det blir som läsare frustrerande att försöka närma sig författaren när denne i sin tur tar avstånd.
Essunger skriver i sin artikel To hear the unheard: ”She writes on different Others (animals, women, foreigners), but like Levi she strives to make us hear the unheard, and maybe, perceive the intimacy – not necessarily understood as likeness – between the unheard (Other) and oneself”. Citatet kan tolkas som att Cixous strävar efter att höras. Med att bli hörd antar jag att Cixous också menar att hon vill bli förstådd. Cixous stävar efter att bli förstådd, men misslyckas. Misslyckas på så sätt att hon missar målet eftersom hon missförstås.
Essunger erkänner också hon att Cixous är lätt att missförstå/misstolka när hon skriver:
”Arguably the risk is worth taking of being misunderstood or not read (exactly) as expected, if the outcome is a dedicated, listening and thinking reader that participates in the continuous reflection on the potentiality of a greater inclusivity in our daily lives”.
Essunger skriver vidare: ”The loss of her father in early childhood marks her authorship, as well as her rootlessness and the absence of a distinct nationality, but not exclusively in a destructive way. It launches a rebellious way of writing, a way of writing capable of making women change history and speak for themselves: l’écriture feminine (woman’s writing)”.
Visst kan man se det som att Cixous sätt att skriva på är rebelliskt. Kan man dock verkligen förvänta sig att bli förstådd om man är bara rebellisk? Det vore mer konstruktivt att istället tala om vad man är för och försöka övertyga läsaren att komma över på sin sida.
Försöka förstå vad den rebelliske författaren vill kan läsaren det oavsett provokationen. Frågan är då hur mycket man kan förvänta sig av en läsare? Essunger skriver också: ”This means that you need to work with the text and participate in a relationship of encounter, courage, opening, discovery, change and exchange”. Jag vill argumentera för att detta låter som alldeles för mycket jobb för en läsare som har för avsikt att läsa hennes texter utan att studera dom.
Inom retoriken talar man om att det är talarens ansvar att göra sig förstådd lika mycket som det är en läsare eller lyssnares ansvar att försöka förstå. Cixous känns på detta sättet väldigt lat då läsaren får göra jobbet. Essunger fortsätter skriva :
”Secondly, the three thinkers trust the reader’s potentiality to cooperate in their aesthetic and ethical creations, in their stories. There is no guarantee that the readers of the challenging
philosophy of Benjamin, the multilayered writings of Cixous or the simile of Levi grasps
the multifaceted vision of a philosophy of life that invites all thinking, sounding and feeling
creatures to be part of the reality that we share”.I ovanstående citat blir det tydligt vilket ansvar Cixous lägger på läsaren att förstå. Det erkänns återigen i citatet att Cixous text är utmanande att läsa.
Maria Gabriella Nocita skriver i sin artikel ”Etty Hillesum and Primo Levi among the Drowned and the Saved: Experiences of Inner Freedom” någonting som får en att reflektera vidare kring Cixous skrivande. Nocita skriver: ”All we can do, then , is to allow this existentialist thinker to provoke reflektion upon question which must necessarily remain open [....]”. Detta är egentligen skrivet om Hillesum, men kan appliceras även på Cixous. Cixous provocerar med sitt skrivande. Ska verkligen all energi gå åt att försöka lägga sig över de provocerade känslorna? Det är svårt för läsaren att förstå vad författaren vill säga när läsaren har så mycket känslor i kroppen som Cixous provocerat fram. Läsaren lämnas alltså med känslor som är helt orelaterade till innehållet i Cixous text.
”Reveries” kan översättas till svenskans ”drömmeri”. Detta är väldigt träffande då Cixous skriver som att allt är en dröm. Handlingen och hennes tankar i boken korsar varandra på många ställen och kan ses som ett trassligt garnnystan. En skulle kunna säga att det kanske är meningen att läsaren ska känna istället för att rationellt förstå vad som händer, precis som i en dröm. Återigen är det dock orelaterat till handlingen/innehållet, vilket Cixous nog ändå vill att man ska ta till sig av. Cixous skriver också i så kallade ofärdiga meningar. Till exempel på sidan 86 skriver hon ”They were my proof, I think today, did I think then, it seems to me that I did, they instantly became all others for me, all the being to come, I immediately felt therefore knew I’d had my answer”. Till exempel väcker denna mening frågor så som vad de var bevis på för någonting.
Referenslista:
Andersson, H (2017) ”Traces of a half-forgotten dog: suffering and animal humanity in Héléne Cixous’ Algerigan scenes”
Essunger, M ”To hear the Unheard – or Re-imagining Representation with Primo Levi and Hélène Cixous”
Levi, P ”De förlorade och de räddade”
Nocita, M G ”Etty Hillesum and Primo Levi among the Drowned and the Saved: Experiences of Inner Freedom”