"The most striking distinction between the erotic life of antiquity and our own no doubt lies in the fact that
the ancients laid the stress upon the instinct itself, whereas we emphasize its object.
The ancients glorified the instinct and were prepared on its account to honor even an inferior object;
while we despise the instinctual activity in itself, and find excuse for it only in the merits of the object.
"
Detta skriver Elaine Hoffman Baruch i Women, power and love och väcker en nyfikenhet hos läsaren för antikens syn på erotik som påbörjades av den grekiske filosofen Platon när har skriver i dialogen Faidros att ”Av naturen har vingen kraft att lyfta det som är tungt och föra det upp dit där gudarnas släkte bor”. Han beskriver här onekligen psyke och soma som åtskilda och menar att själen, psyket, är starkare än kroppen. Med denna syn kan man förstå att erotiska känslor värdesätts. Vidare skriver Platon ”[...]därför betraktar han inte skönheten med någon vördnad, tvärtom ger han sig hän åt njutningen, likt ett fyrfota djur sätter han igång med att betäcka och få utlösning, han har samlag med brutal lössläppthet och låter sig inte hejdas av vare sig fruktan eller skam från att jaga naturvidrig njutning”. Möjlighet finns här att tolka Platons ord som en beskrivning av synen på det romantiska objektet. Här är återigen njutningen och de erotiska känslorna i fokus och av högre värde än ett attraktivt objekt.
Platon beskriver i texten att subjektet ser potentialen i den som denne älskar snarare än att kärleksobjektet omedelbart måste vara perfekt. I sin text skriver han att subjektet försöker göra sitt kärleksobjekt till den bästa versionen av sig själv. Lyckas subjektet med den uppgiften tackar kärleksobjektet för detta. ”Du gör mig hel” är en vanlig använd fras idag som är möjlig att argumentera härstammar från Platon.
Platon delar i texten även upp själen i tre delar: en god häst, en ond och en körsven. Den goda hästen är vacker och lyder manande ord. Den onda är ful, klumpig och tygellös och lyder knappt piska. Körsvennen ser föremålet för sin kärlek och försöker få den onda otyglade hästen att bete sig. Attraktionen, i Platons text ”den otyglade hästen”, är viktig eftersom det är den som ser till att den goda hästen och körsvennen närmar sig kärleksobjektet. Tack vare sin envishet lyckas den otyglade hästen få den goda hästen och körsvennen att komma fram till kärleksobjektet. Utan sin otyglade häst hade kärleksobjektet kanske heller aldrig vågat besvara kärleken. Det är utan tvivel den otyglade hästen i både subjektet och kärleksobjektet som sammanför dessa.
Sapfos Två dikter kan ses som en hyllning till de känslor som väcks av ett kärleksobjekt. Både romantiska känslor hyllas med formuleringar som ”[...]som får mitt hjärta att bulta i bröstet”, men också erotiska känslor då hon senare skriver ”[...]löper en fin eld under min hud[...]”. När hon skriver ”En gudars like Tycks mig den mannen vara” är det alltså, precis som i Platons text, de romantiska eller erotiska känslorna som är av högsta vikt. Ingenting i Två dikter tyder på krav på specifika egenskaper hos ett kärleksobjekt.
I Ovidius Ars Amatoria finns inslag av att objektet är av värde då han skriver ”[...]laga, att just det är den, som förtroende har för sin matmor, den, som är trogen och tyst håller den lek hon fördolt”. Senare i texten verkar dock objektet per se vara av mindre intresse. Ovidius skriver ”[...]ej domestiken du bör först dig förälska i”. Denna formulering indikerar på en förmåga hos människor att välja kärleksobjekt. Snarare än att kärleksobjektets egenskaper är av värde är det relevanta att rikta sina romantiska och erotiska känslor åt rätt håll.
Det skrivs i Ovidius text om hur man ska få den man är förälskad i att falla för en själv hellre än att den man är förälskad i beskrivs. Kärleksobjektet beskrivs aldrig i den kontext att det existerar utmärkande egenskaper som gör denne mer eller mindre attraktiv.Ståndpunkten här är att var man är fri från krav att ursäkta sig för den man älskar. Man kan i texten urskilja ett erkännande av att det förekommer mindre attraktiva egenskaper även hos den man älskar. Detta kan man se när Ovidius skriver ”[...] ej uppräkna förmår jag ett kvinnofolks skamliga funder, om jag av hundrade män tunga mig lånar och mun”. Afrodite kallas på senare i texten för att hon nu befinner sig i ett plågsamt känslotillstånd till följd av obesvarad kärlek. Motsatsen till plågsamma känslor är självfallet åtrå. Plåga skapar en lust av att vilja dra sig tillbaka medan åtrå är en mer extrovert känsla som får en att vilja agera ut sin lust. Återigen saknas beskrivning av objektets kännetecken och man betonar istället de emotioner som väcks hos subjektet av kärleksobjektet.
Elaine Hoffman Baruch hade en poäng med att vi idag värdesätter kärleksobjektet i sig snarare än de romantiska känslorna. I serien Sex and the city diskuterar vännerna Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda sina kärleksobjekts egenskaper frekvent. Likväl finns i Sex and the city ett uppskattande av erotiska känslor. Karaktären Samantha inleder ett antal förhållanden som uppkommit på grund av attraktion. Man kan också hitta spår av att man redan 1813 la vikt vid kärleksobjekts karaktärsdrag. I Jane Austens Stolthet och fördom behöver Elisabeth se Darcys sårbarhet och förmåga att känna sorg innan hon blir förälskad i honom. Någonting den moderna människan har att lära av antikens texter är förmågan att se att romantiska och erotiska känslor har ett intrinsikalt värde, oberoende av dess objekt.
Källförteckning
Austen,J (1797). Stolthet och fördom
Hoffman Baruch, E (1991). Women, love and power
Darren,S (1998). Sex and the city
Ovidius (3 f.kr). Ars Amatoria
Platon (406 f.kr). Faidros
Sapfo (570 f.kr). Två dikter