Fylla, sex och politikerförakt är ämnen som könsrock kan behandla (Lundström : 2011) Detta gäller såklart även de skabrösa visorna.
Det sexuella anses fult och att folk kan tolerera hur mycket blod och så vidare som helst, men just det sexuella är katastrofalt att skriva/sjunga om (Klintberg et al. 1977).
Dessa ämnen och dess associerade ord är alltså känsliga eller tabu. Däremot är detta nödvändigtvis ingenting som hindrar från att uttala orden eller tala om ämnena. Människan har en slags dragningskraft till just det förbjudna. Människan har ett behov av att få acceptera och till en viss del leva ut samtliga känslor. Bengt Anderberg skriver i förordet till Fula visboken :
”det kan vara oändligt skönt att höra någon ropa ´kuken´ eller släppa en brakskit när stolts jungfu har lekt på lutan 25 minuter. Den som förnekar det, han stänger en dörr i sitt hjärta” (Klintberg et al. 1977).
Att förneka våra olika känslor vore verkligen att stänga dörren i ditt hjärta till just den delen av dig där den fula sidan finns. Man måste såklart undvika att mörda eller våldta någon trotts att man är arg. Att i alla fall acceptera att en har en aggressiv sida vore eftersträvansvärt. Kanske vore det även en mer konstruktiv taktik. ”Säg trollets namn och det spricker” som det heter.
Den kristna kulturen har haft stor påverkan på språket och ofta haft auktoritet att göra bedömning om vilka ord som anses fula, lämpliga eller fula och därmed olämpliga. Dock lyckades kristendomen aldrig helt utrota en positiv magiskt färgad inställning till sexualiteten i bondesamhället. Bondebröllopen firades ofta med överdåd i mat och dryck. Gästabudsnarrar uppträdde och beskänkta bröllopsgäster bidrog till munterheten med ohöviska danser och visor (Klintberg et al. 1977:13,14,16).
Under 1800 talet intresserade sig svensken för folkvisor (Klintberg et al. 1977 : 19). Folkvisor har även en vacker melodi menar Christian Levin Wiede (Klintberg et al. 1977:20). Den vackra melodin kan medföra att sjungna svordomar känns mer harmlösa än sagda svordomar.
I Fula visboken citeras Evald Tang Kristensen med följande ord: ”När en diktare vill besjunga sin älskades (eller en kvinnas) bedårande små fötter, vackert formade ben osv. kan han lika väl gå till sakens kärnpunkt och sjunga om det, som han egentligen har i tankarna” (Klintberg et al. 1977:25).
Kanske har visorna levt vidare för att de har setts som just ärliga och autentiska på detta vis. Att skriva om fötterna kanske uppfattades och fortfarande uppfattas som löjligt av publiken som känner respekt för den som säger vad den menar rakt ut istället för att gå som katten kring het gröt.
De erotiska visorna skildrar sina ämnen med humor (Klintberg et al. 1977:29).
Humor kan såklart vara befriande. En variabel för skabrösa visornas dragningskraft kan vara just humorn. Det finns en möjlighet att humorn istället för svordomarna och fula orden i sig är det som publiken upplever tilldragande.
Några visor har vart sånglekar som levt kvar. De har tillhört barnens tradition (Klintberg et al. 1977:29-30).Traditioner och seder har människan alltid haft. Att de skabrösa visorna tillhör tradition kan vara en faktor som gör att de är så svåra att släppa taget om för många.
För att förstå den skabrösa visans lockelse och överlevnad så behöver en alltså ha ett multidimensionellt perspektiv. Alla de ovannämnda faktorerna kan var och en spela en viktig roll. Däremot är det alla dessa faktorer som tillsammans gör att de skabrösa visorna är så viktiga för oss, även om en del fortfarande lever i förnekelse.
Källförteckning:
Anderberg, B. , af Klintberg, B. , Mattson, C (1977) Fula visboken (s.9,13,14,16,19,20, 21,25, 29,30)
Lundström, K (2011). Könsrock (SVT2 program).
Hittat på:https://www.youtube.com/watch?v=kP4hVjq1m9s&feature=youtu.be