jag har lärt mig en sak om kärlek under de 26 år som jag levat. Och det är att det inte är normalt att må så som jag har gjort.
Det är inte normalt att putta bort personen man tycker om ifrån sina läppar.
Det är inte normalt att bli illamående av rädsla för att bli lämnad av en kille man känt och vart kär i två veckor.
det är inte normalt att skära sig för att ens pojkvän dröjjer när han är iväg och träffar en vän.
Och det är deffinitivt inte normalt att berätta detta för pojkvännen för att få sympati och kärlek.
ja allt som står är verkligt. Och jag skäms inte.
visst kan jag anklaga mina ex för att ha vart assholes. Men den hjärtskärande sanningen är att det är jag som har valt dom. Jag hade kunnat lämna vid första varningssignal. Men det gjorde jag inte. Istället satt jag på min balkong och rökte och grät och väntade på att "han" skulle ringa, när jag innerst inne egentligen visste att det aldrig kommer hända. Då gick jag in och lyssnade på "have a little faith" och lutade mig mot en tro att han kanske bara är blyg. Men jag visste att det inte heller va sant. han va bara inte intresserad. på så sätt orsakade jag mig själv smärta.
Man tar emot den kärlek man tror att man förtjänar. Och jag tror att jag äntligen börjat förstå.