"Att belöna vid gott beteende och bestraffa vid dåligt uppförande" har man ju hört inom pedagogikens värld när det kommer till barn.
Låt oss titta närmre:
Brist på belöning är försummelse.
Det är brist på fostran eftersom en del av föräldrars roll är att belöna gott beteende och straffa dåligt beteende.
Så varför är vissa så dåliga på detta i vuxen ålder? Varför är vi så dåliga på att belöna oss när vi gjort något bra? (Att gå till en pub på en öl räknar jag inte, då detta oftast är en handling för att lindra smärta snarare än belöna.
Men det handlar nog om med vilken avsikt man går till puben med).
Men ska vi då straffa dåligt beteende som vuxna också?
Kanske.
Jag tänker på en vän som inte gjort det hon skulle. Jag och hon skulle äta sushi, vilket hon älskar.
Men eftersom hon inte gjort det hon först skulle sa hon "nej. Det var inget bra. Nu blir det ingen sushi för mig".
Tyvärr har nog en del en benägenhet att ge sig själv större straff än vad som är rimligt för "brottet".
I exemplet ovan var straffet proportionerligt.
Men det är t.ex inte rimligt att piska sig själv om man ätit en godisbit när man har godisförbud.
Och det handlar om att ta bort privilegier. T.ex är det rimligt att ta bort en dator från en tonåring som misskött sig.
Men Varför ska man ens göra såhär?
Jo- för att nu är du vuxen.
Du har ingen förälder som gör detta åt dig längre- så nu måste du själv belöna, bestraffa och fostra dig själv fram till att skapa dig det liv du vill ha. Ett meningsfullt liv.