Jag satt nyss på instagram och la märke till att det är fullt med folk som har massvis med åsikter och peppande ord som att "man är perfekt som man är".
Jag funderar på hur hälsosamt det kan vara.... att tycka att man är perfekt och fin som man är...
Jag tror att en liten dos av verklighet gör alla gott.
Det känns som att denna typ av peptalk och kroppspositivism har gått för långt åt andra hållet.
Jag tänkte att jag ska leva som jag själv lär nu, och därför dela med mig av hur verkligheten ser ut gällande mig:
Jag är inte världens snyggaste
(Detta är såklart en subjektiv sanning, så det jag menar är att ALLA inte tycker jag är snygg).
Jag kan vara överdrivet dömande ibland
(Då jag är en bokslukare i kombination med universitetsstudier så besitter jag en hel del kunskap och skulle ibland behöva ha mer förståelse för att folk inte är lika belästa som jag).
Jag kan vara otroligt otålig
(till exempel blir jag snabbt rastlös av hushålssysslor, så jag får hitta sätt att hålla mig underhållen så länge jag kan. dansa med damsugaren t.ex).
Jag kan vara känslig för kritik
(viss kritik är rimlig. Ibland blir jag ledsen ändå, men tar ändå emot den och lär mig av den. Ibland blir jag som ett litet barn och tar inte till mig den alls. Jag tycker i alla fall jag har blivit bättre på att andas igenom det och ta till mig det oftare än bete mig barnsligt).
Jag är inte alltid precis i mitt språk
(Jag kan sitta och försöka förklara hur jag kommit fram till en slutsats, men glömmer kanske en viktig del i mitt led av tankar som gör att personen jag talar med inte hänger med. En stratergi har blivit att om någon ser förvirrad ut när jag pratar så frågar jag om det jag sagt är tydligt eller om personen förstått).
Allt detta är HELT OKEY! Jag är människa. Jag är inte perfekt. Jag förväntar mig inte av någon annan att vara det och jag förväntar mig inte av mig själv att vara det.
Samhället har ibland vissa normer och vissa ordspråk som går från mun till mun. Dessa gör att vi tror att vissa egenskaper och färdigheter rent allmänt är bättre eller sämre än andra.
Men allt är relativt.
I ett arbete kanske man värderar samarbete högt.
Där är egenskapen principfast/envis något man skulle se som dåligt.
På ett arbete där man vill att personer ska vara starka, stå på sig och följa regeler så är detta något positivt.
Jag har olika egenskaper.
Ibland är dom dålig.
Ibland är dom bra.
Ibland saknar jag förmågor , och då får jag träna upp dom om det behövs.
Men dom förmågorna är också dåliga ibland, och bra ibland.
Det är vad det är
Jag funderar på hur hälsosamt det kan vara.... att tycka att man är perfekt och fin som man är...
Jag tror att en liten dos av verklighet gör alla gott.
Det känns som att denna typ av peptalk och kroppspositivism har gått för långt åt andra hållet.
Jag tänkte att jag ska leva som jag själv lär nu, och därför dela med mig av hur verkligheten ser ut gällande mig:
Jag är inte världens snyggaste
(Detta är såklart en subjektiv sanning, så det jag menar är att ALLA inte tycker jag är snygg).
Jag kan vara överdrivet dömande ibland
(Då jag är en bokslukare i kombination med universitetsstudier så besitter jag en hel del kunskap och skulle ibland behöva ha mer förståelse för att folk inte är lika belästa som jag).
Jag kan vara otroligt otålig
(till exempel blir jag snabbt rastlös av hushålssysslor, så jag får hitta sätt att hålla mig underhållen så länge jag kan. dansa med damsugaren t.ex).
Jag kan vara känslig för kritik
(viss kritik är rimlig. Ibland blir jag ledsen ändå, men tar ändå emot den och lär mig av den. Ibland blir jag som ett litet barn och tar inte till mig den alls. Jag tycker i alla fall jag har blivit bättre på att andas igenom det och ta till mig det oftare än bete mig barnsligt).
Jag är inte alltid precis i mitt språk
(Jag kan sitta och försöka förklara hur jag kommit fram till en slutsats, men glömmer kanske en viktig del i mitt led av tankar som gör att personen jag talar med inte hänger med. En stratergi har blivit att om någon ser förvirrad ut när jag pratar så frågar jag om det jag sagt är tydligt eller om personen förstått).
Allt detta är HELT OKEY! Jag är människa. Jag är inte perfekt. Jag förväntar mig inte av någon annan att vara det och jag förväntar mig inte av mig själv att vara det.
Samhället har ibland vissa normer och vissa ordspråk som går från mun till mun. Dessa gör att vi tror att vissa egenskaper och färdigheter rent allmänt är bättre eller sämre än andra.
Men allt är relativt.
I ett arbete kanske man värderar samarbete högt.
Där är egenskapen principfast/envis något man skulle se som dåligt.
På ett arbete där man vill att personer ska vara starka, stå på sig och följa regeler så är detta något positivt.
Jag har olika egenskaper.
Ibland är dom dålig.
Ibland är dom bra.
Ibland saknar jag förmågor , och då får jag träna upp dom om det behövs.
Men dom förmågorna är också dåliga ibland, och bra ibland.
Det är vad det är